Tillbaka
14 oktober 2012

MSLS-final

2012-10-13

Christer

 

Jag har alltid gillat att köra fort.

För några veckor sedan ringde Benci, en kompis i Hondaklubben. Han hade precis kört sitt första långlopp och kommit trea. Men det hade varit tufft att bara vara två förare, dessutom utan tankpersonal, så han tyckte att jag skulle ställa upp i finalen på Mantorp den här helgen.

Det är länge sedan jag tog min racinglicens, och jag har hela tiden funderat på att köra något lopp. Jag har till och med provkört den bilen som han hade kört med, men det hade inte blivit av. Jag var ledig den här helgen så jag accepterade direkt.

Jag stämde förstås av med Rogge, bilägaren och teamledaren. Han blev jätteglad och tyckte att jag dessutom skulle köra ett annat lopp nere i Knutstorp också. Fast då passade inte tiden mig.

Förrförra veckan var Benci över och gick igenom nödvändig utrustning med mig. Jag trodde tex att jag skulle kunna använda min FIA-godkända kartoverall. Men det visade sig att den bara var godkänd för kart och inte för bil. Det handlade om slitstyrka kontra brandtålighet.

Istället fick jag låna overall och hjälm av Rogge. Däremot köpte jag ett paket med FIA-godkända underställ, dvs långärmad tröja, långkallingar, strumpor och balaklava. Dessutom köpte jag egna handskar också. Det är skönt att ha egna grejer närmast kroppen.

I fredags åkte vi iväg. Först till Rogge där vi hjälpte till att lasta bilen och alla prylar som hör till. Sedan till Mantorp. Vi var framme vid tvåtiden, tankade, tog en bra plats i depån och lastade av. Sedan fick jag börja köra en sväng för att bekanta mig med bilen och banan.

Det gick fort. Jag har ju kört både bilen och banan förut. Efter en kvart svängde jag in och lät Benci ta över. Fast han rullade strax in, vilt gestikulerande. Det luktade bensin och han var rädd att det skulle börja brinna. Det visade sig vara fuelrailen som hade lossnat.

Plötsligt förbyttes träningstiden i ett febrilt meckande. Det var riktigt knöligt att få dit o-ringarna i spridarna och tiden gick. Men efter en lång timme satt allt på plats igen, och vi ville kolla att bilen fortfarande gick som den skulle. Fast precis när vi skulle rulla ut blev klockan fem och träningen stängde. Snopet!

Nu vidtog genomgång av förarbyte, tankningsrutiner, montering av videokameror och annat. Så småningom blev det kväll. Vi inväntade en kille som skulle hjälpa till med tankning samt Rogges syskon som också skulle hjälpa till. Det blev allt kallare ute, och jag hade en förkylning på gång sedan tisdagen.

Till slut kom alla och Rogge kunde bjuda på sina fantastiskt goda burgare. Fast vi satt utomhus hela kvällen och framåt tolv började temperaturen närma sig nollan. Jag frös så att jag hoppade. Jag började till och med betvivla att jag skulle klara av att gå upp dagen efter, desto mindre att kunna köra bil.

Men när klockan ringde halv sex, kände jag mig ändå i skaplig form. Jag fick snart ruska liv i kroppen för efter en snabb frukost var det förarmöte och sedan var det varmkörning. Loppet skulle starta exakt klockan nio, men tävlingsledningen dröjde med något så starten gick inte förrän 9:12.

Rogge körde första passet. Han startade på trettonde plats, men tog direkt ett antal placeringar i starten. Sedan låg han på och presterade det ena fina varvet efter det andra. Efter en halvtimme satte han PB med tiden 1:33.952. Fastän bilen har haft en större motor innan!

Men bilen gick verkligen fint. Motorn ylade fint och bilen låg som klistrad mot asfalten. Efter 67 minuter kom Rogge in för tankning och förarbyte. Loppet är åtta timmar långt och en förare får sitta max 70 minuter innan förarbyte. Det innebär att man kan klara sig på sju stopp om varje pass är minst 66 minuter.

Benci tog nästa pass. Tyvärr började motorn bluddra direkt och det lät som om den gick på tre cylindrar. Riktigt så illa var det inte, vi tror att det var skit från bensintanken som slammade igen insprutningen. Gissningsvis kostade det ungefär fyra sekunder per varv.

Efter ytterligare 67 minuter kom Benci in och det var dags för mig att hoppa in. Jag fick hjälp med att spänna bälten och sedan bar det iväg. Det är lite skillnad att köra en stenhård tävlingsbil jämfört med en vanlig sportbil. Allt hoppar, skumpar, dönar, smäller och går som tusan :-)

Det var 37 bilar som startade och det var trångt i nästan varenda kurva. Dessutom var det tre olika klasser som körde samtidigt så det var stora fartskillnader mellan många av bilarna. Men bilen gick bra och fastän vi tävlade i den långsammaste klassen kunde jag göra flera fina omkörningar, även av snabbare bilar.

Däremot kom de flesta och blåste om på långa rakan. Sedan jagade jag ikapp vissa i inbromsningarna och i kurvorna. Fastän bilen bluddrade. Benci hade satt en tid på 1:38.532 men jag lyckades sätta 1:38.353 i ett av mina sista varv innan nästa byte.

Det visade sig att Rogge hade ont i ryggen, så han var nöjd med sitt första pass. Istället blev det återigen Benci som hoppade in för nästa pass. Tyvärr blev det tävlingens tristaste pass. Han lyckades iofs klämma till med en tid på 1:38.278 men sedan rullade Safety Car:en ut pga en olycka och höll nere farterna under 15 varv.

Han hann med två snabba varv innan det var dags för nytt byte. Nu var det återigen min tur. Jag började bli varm i kläderna och efter tio varv satte jag tiden 1:38.002 vilket blev den bästa tiden efter att bilen börjat bluddra. Mellan regnskurarna som dämpade tempot kändes det fint och jag satte flera 1:38-tider.

Sedan var det dags för Bencis sista pass . Han fick ett betydligt bättre pass än sitt förra och satte också flera fina 1:38-tider. Fast när han kom in klagade han på att däcken var slut och att inbromsningen efter långa rakan var jättehal. Med viss oro hoppade jag in och körde iväg på det allra sista passet.

Eftersom Rogge hade ont i ryggen blev det jag som fick köra det sista passet och ta målflaggan. Dessutom ledde vi vår klass efter Rogges mästerliga inledning så de tyckte att jag skulle ta det lugnt och köra på säkerhet. Vilket jag gjorde. De hade räknat ut att det skulle räcka med 1:43-tider.

Fast det var lite väl långsamt för mig så jag lade mig på 1:40-tider, där allting kändes väldigt tryggt. För jag märkte inte att däcken var slut eller att det var särskilt halt, utan bilen och banan kändes bra. Sedan blev det en hel del gulflagg under passet så hälften av varven gick ändå på 1:43-tider.

Efter en halvtimme höll jag dock på att dabba mig ordentligt. Efter långa rakan försökte jag bromsa om en bil på utsidan precis när det åter hade kommit en liten regnskur. Och greppet var borta! Jag bromsade så mycket jag kunde men bilen fortsatte bara rakt fram rakt emot sandfållan. Om jag hamnade där skulle tävlingen vara slut för oss!

Några meter från sandfållan fortsatte bilen fortfarande framåt i bra fart och jag började misströsta. Men ungefär en decimeter från sandfållan stannade den äntligen! Jag kastade i backen och var iväg igen innan någon ens hade hunnit gulflagga. Det tog ungefär tolv sekunder extra. Efter det lovade jag mig att skärpa till mig!

Resten av passet gick utan incidenter. Åtminstone för oss. Två minuter efter fem fastnade en av våra konkurrenter i sandfållan, dvs tio minuter innan målgång. Men jag fokuserade på att sätta så jämna varv som möjligt, och plötsligt såg jag någon vifta med målflaggan framför mig!

Vi vann!

Sedan var det Parc Ferme ("Sluten parkering") där tävlingsledningen kollar att reglerna har följts på vinnarekipagen. Hos oss bestämde de sig för att kolla att min klädsel följde reglementet. Jag fick visa både undertröja, långkallingar och strumpor. Utan dessa hade vi blivit diskade!

Sedan var det dags för prisutdelning. Det var ett nöje att kliva överst på pallen i sin debut! Dessutom fick jag en fin pokal som kommer att stå på hedersplats hemma. Efteråt var det bara att lasta, packa och tacka för nöjet. Ett fantastiskt långlopp var över efter ungefär tre och en halv timme bakom ratten för mig.

Jag är fortfarande inte trött på att köra bil...