Från och med 1996 har vi åkt skidor minst en vecka varje vinter. Med barn i skolåldern är det förstås sportlovet som gäller. Men även 1996 blev det sportlovet. Vi följde med ett par kompisar som har större barn upp till Trysil där deras släkt hade stuga. Våra barn var jämnt tre och ett år, så det var kanske lite tidigt för dem. Vi försökte sätta treåringen i 'skidskola', men han ville inte. Kanske för att de pratade obegripligt, dvs norska.

Däremot åkte han gärna tillsammans med mig, om jag höll staven på kors i knähöjd. Där åkte vi i någon grön pist, upp och ner, tills man var rent mör i knäna. Han ville aldrig sluta, men det ville jag. Lillebror låg däremot skönt nerpackat i en gammaldags släde med bara näsan utanför fällen..

Emellanåt fick man dock ta en rejäl repa runt Trysil och köra av sig lite, medan resten hade fikapaus. Det trevliga med Trysil är ju den väldigt varierande åkning som finns tillgänglig. Allt från långa flacka gröna pister till branta svarta pister, mot både väster, norr och öster. Trysil har ju mer än 30 liftar och 65 pister. Längsta nedfart är hela 5400 m.