Eftersom det var dags att åter Vasalopppet / Öppet Spår på grund av min 50-årskris åkte vi tillbaka till Lindvallen. Vi delade rum på SkiLodge med svågern och delar av hans familj från och med tisdagen innan själva loppet.

Det innebar att jag var ute i längdspåret varje dag för att bättra på formen. Det hade ju varit en bedrövlig vintersäsong i Mälardalen så vi hade behövt åka norrut, bla Säfsen, Högbo bruk, Orsa och Leksand varenda helg för att åtminstone få några mil, men totalt sett var inte formen den allra bästa.

Däremellan blev det några repor med brädan, speciellt i de bästa backarna runt Snötorget. I synnerhet sonen till svågerns flickvän älskade att köra fort, så det blev ett antal fina report i hög fart. Fast jag var samtidigt en smula rädd att jag skulle krascha illa och skada mig, så det var med viss återhållsamhet.

Sista dagen var det äntligen dags för Öppet Spår. Det var en dag med utmärkt väder, sex grader varmt, lite vind och klarblå himmel. Jag kom inte iväg förrän halv åtta, och kom ifatt alla i första backen. I stort sett blev jag stillastående där i fyrtio minuter innan kön började röra på sig :-(

Sedan var spåren färre och sämre vid Smågan än förra gången så det gick rätt trögt. Även föret kändes trögt även om jag lämnat in skidorna för professional valla. Fast det såg dock lika trögt ut för alla. Jag ville också undvika den typen av smärtor jag fick förra gången då jag spettade på för fullt där uppe, så snittet var lågt.

Tyvärr hade jag inte kört någon längre sträcka än ca 3 mil som träning, och när jag kom till uppförsbackarna upp mot Risberg var det segt, och framåt Evertsberg var jag helt slut fastän jag lastade in powerbars med jämna mellanrum.

En annan skillnad mot förra gången var nedförsbackarna. Det här året skulle alla ploga, vilket innebär att istället för att få glida ett tag, vila musklerna och öka farten, så får man ibland först vänta där uppe på sin tur, få kramp medan man plogar som besatt samtidigt som man minskar farten..

Resten av loppet gick det fortfarande trögt, men jag hade inte direkt ont någonstans, utan det var mest han som stod i pjäxorna som var rätt trött. Fast där solen hade lyst på spåren hade det blivit tämligen isigt, och väldigt bakhalt uppför.

Sista milen in mot Mora tog jag det skapligt lugnt för att försöka njuta så mycket som möjligt, men de sista kilometrarna ökade jag så mycket som jag orkade. Inte för att det syns i resultatet som blev mer än en timme sämre än förväntat. Men i mål kom jag.