Efter knappt ha sett annat än väggarna hemma kändes det som om vi behövde komma iväg så vi bokade en kortvecka i Vemdalen. Enligt alla rapporter har Skistar ordnat med liftköer på ett säkert sätt, och om man äter hemma behöver man ju i övrigt inte komma nära någon annan.

Dessutom fick vi med oss ena sonen dit. Lägenheten vi hade bokat hade både två sovrum och två badrum, vilket han uppskattade. Dessutom hade vi egen bastu, ski in/out, wifi, och hög standard. Plus massor med medhavd mat hemifrån. Han kunde helt enkelt inte tacka nej..

Vi bodde i en nybyggd Ski Lodge i Skalspasset, dvs strax väster om gamla Vemdalsskalet där vi bott förr. Allt var helautomatiskt - man får nycklar i en automat - och snart hade vi burit upp allt, hittat skidförrådet, och installerat oss i lägenheten.

Kanske inte den absolut bästa utsikten, men vi såg liftarna på båda sidorna vägen, hela Hovdeberget, och dessutom behövde vi inte bära våra grejer någon längre sträcka. Och som sagt, lägenheten hade hög standard och var jättefin. Förutom en ful buckla på kylskåpet.

Den första skiddagen var det mulet. Vi var ute när liftarna öppnade, och startade dagen med en repa i den svarta pisten Skals. Underlaget var alldeles utmärkt. Det blev ett flertal repor här, mest i den svarta pisten, men liftköerna blev dock allt längre.

Efter lunch åkte vi över till Hovde-backen och körde några snabba repor i den nästan folktomma svarta Hovde-pisten. Den brukar vara isig och uppkörd, men nu var det superbra underlag. Sedan drog vi vidare till Nääsbranten ner mot Skalspasset. Den var toppen på toppen och botten på botten.

Det innebar att vi åkte Stugbranten + Väst resten av dagen. En härlig kombination. Det var med rätt möra ben vi åkte hem när liftarna stängde. Det blev förstås ett härligt bastubad. Kvällen blev rätt annorlunda - jag satt i ett tre timmar långt kaotiskt årsmöte med kartklubben via Zoom, där alla inte var överens..

Tisdagen mötte oss med ett strålande solsken. Vi började som första dagen, några åk i Skals, men ganska snart drog vi oss över till Hovde-berget där köerna var betydligt kortare fastän skidåkningen var minst lika bra om inte bättre. Det blev verkligen många härliga åk i solen.

Vi rundade av med lite afterski på Skalshusets stora balkong där vi hittade en helt vindskyddad hörna för oss själva. Väldigt trevligt. Sedan blev det förstås bastubad och vila. Dessvärre började min ljumske protestera. Förmodligen har jag sträckt mig när jag sparkat mig framåt på någon plan yta.

Onsdagen mötte oss med lika strålande solsken. Tyvärr var ljumsken rätt öm, så jag var tvungen att ta det rätt försiktigt när jag kopplade av bindningen för att ta mig fram på flacka ytor. Det gick dock alldeles utmärkt att åka (dvs när bägge benen är fastspända på brädan).

Vi beslöt oss för att åka längdskidor på eftermiddagen. Min bedömning var att ljumsken bara protesterade när jag sparkade utåt med benet, inte när jag sparkade rakt bakåt, vilket gjorde att längdskidåkning borde fungera. Så efter lunch åkte vi bort till spårcentralen för att klämma några kilometer lagg.

Fast alla spår börjar med en rejäl uppförsbacke på någon kilometer ("lätt kuperad") och jag hann knappt komma igång innan jag slant med skidan och sträckte mitt ömma ben ordentligt. Det var bara att glömma att skida traditionellt diagonalt. Istället fick jag helt enkelt staka mig runt på milspåret som jag körde.

Det gick dock rätt bra. Spåren var ju alldeles utmärkta, och efter första kilometern var banan mestadels bara lätt kuperad. Förutom en lång stigning efter en liten bro vid 4 km. Men jag är van vid att växla teknik med jämna mellanrum och på vägen tillbaka började det bli lätt jobbigt att bara staka ;)

Till slut kom jag dock runt, utan att de andra hade behövt vänta alltför länge. Det var minsann ovanligt skönt att basta den här dagen. Efteråt hade vi virtuell afterski med våra kompisar i Lissabon, som dagen till ära hade letat fram sina skidhjälmar. En lyckad tillställning.

Fjärde och sista skiddagen var det mer omväxlande väder. Solen sken på morgonen, men vid niotiden var det istället snöfall. Sonen stack ändå ut tidigt medan vi tömde lägenheten och packade bilen. Sedan höll vi oss hela dagen på andra sidan vägen i Stugbranten + Väst där köerna var kortare och sittliften erbjöd vindskydd.

Det fortsatte snöa i omgångar och faktum är att jag hittade fin lössnö bredvid Stugbranten så mitt fokus blev lite sköna svängar där under dagen. Mest märkligt var dock att köerna upplöstes under dagen och efter halv tolv var det *ingen* i kö. Bara full rulle hela vägen fram till liften. Man hann knappt vila :-D

Efter lunch körde vi bara ett par repor innan vi kände att det var dags att ge upp. Vädret var ostadigt, det blåste hårt på Skalberget, sikten var varierande, och benen började kännas ostadiga. Man skall ju även undvika sista åket. Så vi åkte hemåt relativt tidigt.